Aretha Franklin ”Let it be”, 1970

Aretha Franklin gjorde några märkliga val i slutet av 60-talet. Hon blev erbjuden ”Son of a Preacher Man”, men tackade nej. Kanske för att låten låg lite för nära henne själv, då var hon en prästdotter. I stället blev det som bekant Dusty Springfield som spelade in låten. Aretha ångrade sig ett år senare och spelade in låten.

Samtidigt hade Paul McCartney skickat en demo på ”Let it Be” till Franklin i början av 1969, men Franklin valde att lägg demon på hyllan. Till slut tröttnade McCartney och Beatles inkluderade låten på Beatles albumet ”Let it Be” album som släpptes i maj, 1970. Låten släpptes som singel i mars samma år.

När hösten kom till New York 1969 hade Aretha Franklin ändra sig angående ”Let it Be” och låten spelades in i Oktober, 1969. Låten hamnade till slut på albumet ”This Girl is In Love With You” som gavs ut i Januari, 1970. Låten släpptes som baksida på Franklins superhit ”Don´t Play That Song” maj, 1970. ”Let it Be” räknas idag som en av be bästa låtar någonsin och det är svårt att inte hålla med.

Både Lennon och McCartney står som låtskrivare för ”Let it be”, men det är oklart hur mycket Lennon medverkade. Lennon kritiserade öppet låten och McCartney. Låten blev för övrigt den sista singeln Beatles gav ut. Kort därefter lämnade McCartney Beatles.

Rekommenderas: * Clarence Carter spelade in en bra cover på ”Let it be” 1970 som hamnade på ett av hans bästa album ”Patches”.

Eddie & Ernie ”Lost Friends”

Att lyssna på vissa album kan framkalla en kedjereaktion. Med detta menar jag att själva lyssnandet framkallar ett nästintill tvångsmässigt behov att veta mer om artisterna, låtskrivarna, musikerna eller inspelningsstudion. För att sätta igång denna process hos mig var det ett par soulsamlingar sammanställd av den engelske musikjournalisten och soulambassadören Dave Godin. Han samlade under några år i slutet av 90-talet några av hans favoritlåtar inom genren ”Deep Soul“ på fyra magiska album kallade ”Dave Godin´s Deep Soul Treasures: Taken From Vaults, Vol 1-4”. Detta sökandet efter soulens allra finaste och mest känslomässiga inre väsen, fick en nästintill förödande effekt på min ekonomi. Men det gav mig också chansen att få tag i den allra bästa soul som jag tror är möjlig att hitta.

En grupp som är med på samtliga dessa samlingsalbum är gruppen Eddie & Ernie. Duon är tyvärr okända för de flesta. Kanske mest på grund av att de inte hade några framgångar på hitlistorna, men stora hits har som bekant tämligen lite med kvalitén på musiken att göra. Eddie & Ernie gjorde högkvalitativ soul under deras korta karriär. Gruppen bestod av Eddie Campbell och Ernie Johnson, som båda härstammade från Phoenix, Arizona. De sjöng i olika gospelgrupper innan de i början av 60-talet började samarbeta. Deras första jobb tillsammans var som bakgrundssångare under 1961. Duons första inspelning gjordes 1963, under namnet Ernie & Eddie när de båda var i 20 årsåldern.

Ett år senare fick de en mindre hit med ”Time Waits For No One”. Låten spelades in i Los Angeles på det lilla skivbolaget ”Eastern” och ledde duon till New York och en spelning på klassiska The Apollo tillsammans med The Temptations, Wilson Pickett. Eddie & Ernie stannade kvar i New York och gjorde några inspelningar. Bland annat den magiska ”Lost Friends” från 1966. ”Lost Friends” är en magisk låt om längtan efter gamla tider och gamla vänner.

Tyvärr fick gruppen aldrig det genombrott de förtjänade och duon splittrades. Eddie flyttade till Los Angeles där han koncentrerade sig på att skriva låtar. Ernie stannade kvar i Phoenix. De återförenades i början av 1970, dels under namnet Eddie & Ernie och dels under namnet Phoenix Express. Båda försöken utan någon större framgång.

Eddie Campbell dog 1994 i Los Angeles efter sviterna av ett långt och omfattande alkoholmissbruk. Ernie skulle aldrig komma över Eddies bortgång. Han gick in i en djup depression som han aldrig återhämtade sig från. Ernie omkom i en trafikolycka 2005.

Även om Eddie & Ernie tragiska historia visar på hur svårt det är att slå igenom i en hård musikbransch, berättar historien även om duons kärlek till sin musik.

Vad hände med Dave Godin?

Tyvärr fick vi se alldeles för få samlingar gjorda av Dave Godin. Dave Godin avled 2004 i lungcancer.

Rekommenderat:

• Det engelska skivbolaget ACE Records släppte 2002 en underbar samling med Eddie & Ernie sammanställd av just, Dave Godin.
• Lyssna eller köp direkt ”Dave Godin´s Deep Soul Treasures: Taken From Vaults, Vol 1-4. Jag lovar att du kommer inte att bli besviken.

The Staple Singers “(Sittin´ on) The Dock of The Bay”, 1968

Den 8 december 1967 arbetade Steve Cropper och Otis Redding i en STAX inspelningsstudio för att försöka slutföra inspelningen av “(Sittin´on) The Dock of the Bay”. De båda var överens om att låten behövde körsång och att The Staple Singers vore perfekta för uppgiften. Inspelningarna skulle återupptas så snart Otis kommit tillbaka från ett TV-jobb i Cleveland och två konserter i Madison, Wisconsin.

Några dagar senare, när Otis plan skulle flyga från Cleveland mot Madison, Wisconsin öste regnet ner och dimman låg tät. Strax före landning denna söndags eftermiddag, den 10 december kraschar planet i det iskalla vatten i Lake Monona, Wisconsin. Otis tillsammans med fyra medlemmar från Otis kompband “The Bar Keys” och piloten omkommer. Den enda överlevande var Ben Cauley, trumpetare i bandet. Otis Reddings version av (Sittin on´ The Dock of The Bay släpptes kort därefter utan körsång och utan Staple Singers. 
 Året efter, i mitten av 1968 skrev Staple Singers kontrakt med det Memphis baserade skivbolaget, STAX Records. Pappa Roebuck “Pops” Staples och barnen Cleotha, Pervis och Mavis hade förändrat sin musik från gospel till blues och nu även Soul. Delar av gospel-samfundet invände kraftigt mot gruppens nya inriktning, men “Pops” menade på att “gospel musik för unga och äldre var musik man kunde röra sig till” (fn). En god vän till gruppen vid namn Al Bell drev det dagliga arbetet på STAX gav Steve Cropper i uppgift att producera Staple Singers debutalbum, “Soul Folk in Action”. Bell skulle under 1969 bli delägare i STAX. Steve Cropper var vid 26 år en veteran med otaliga inspelningssessioner på STAX. Han var gitarrist i Booker T & The MG´s och hade hunnit skriva och producera otaliga hits så som Eddie Floyd “Knock on wood” och “In The Midnight Hour” med Wilson Picket.

Efter den store soulsångarens död tvekade många artister att spela in hans låtar för att Otis var Gud. Mavis och Staple Singers tvekade inte. Att spela in “(Sittin On) The Dock of The Bay” var deras sätt att hylla The Big O. För Steve Cropper del, slöts cirkeln.

Bob Dylan "Precious Angel" (Slow Train Coming, 1979)

En kall novemberkväll 1978 hade Bob Dylan avslutat en spelning och checkat in på ett hotell i Tuscon, Arizona. Bob Dylan var vid detta tillfället en plågad man. Det hade gått ett år sedan skilsmässan från Sara Lownds, som han ännu inte hade repat sig från. Hans senaste album ”Street Legal” hade inte nått någon större succé. Men denna sena höstkväll skulle Bob Dylan möta Jesus Kristus på sitt hotellrum.

Denna uppenbarelse fick honom att omvärdera sitt liv. Han blev djupt troende och med bibeln i hand började han skriva låtar till ett kristet album.

Dylan vände sig till Jerry Wexler, vars erfarenhet som producent vid mitten av 1970-talet ingen kunde ifrågasätta. Wexler hade tillsammans med Barry Beckett från Muscle Shoals Sound närmast producerat Dire Straits hyllade album "Communiqué”. Wexler med judisk bakgrund blev mycket förvånad när han upptäckte att Dylans tema för plattan var pånyttfödd kristen. Men Wexler skrev i sin biografi "att han skulle producerat Dylan även om han skulle ha sjungit från gula sidorna”.

Wexler och Dylan var överens om att plattan skulle spelas in i Muscle Shoals Sounds Studios. Wexler beskrev inspelningen som besvärlig. Främst orsakat av Dylan som i sin vana trogna var omständlig och svår. Men det skulle det visa sig att inspelningarna skulle gå mycket smidigare och snabbare än vad Dylan var van vid när de väl tog fart. Studiomusikerna i Muscle Shoals Sound var några av de bästa man kunde hitta. Tillsammans med The Band har Dylan förmodligen inte arbetat med bättre musiker.

Wexler och Dylan tog med Mark Knopfler till Alabama och Muscle Shoals. Hans karakteristiska gitarrspel hörs på ”Precious Angel. Låten har ett kärlekstema som tros handla om en kvinna som hjälpte honom på hans väg till kristendomen. Hon tros vara Mary Alice Artes, en svart skådespelerska som Dylan hade ett förhållande med i slutet av 70-talet och som var ett stöd för honom i hans tro. Albumet hyllades och gav Bob Dylan hans första grammis. Singeln "Gotta Serve Somebody" blev en top 10 hit i USA.

Rekommenderas

• I mitt tycke är Bob Dylans båda kristna album "Slow Train Coming" och uppföljaren "Saved" några av hans absolut bästa.
• Ett lästips är Jerry Wexlers biografi "Rhythm and The Blues". Boken är en fantastisk historia om en av de mest influensrika människorna inom modern musik.

Barbara West "Anyone But You"

"If someone would have told me that you were gonna hurt me I would have said no no Anyone but you"

"Now that is over Now that I'm Crying Now that you hade shown me You can't be true Still I Know I'm Gonna Miss You"

Kärleken är över. Hennes tillvaro är i spillror.

Barbara har precis upptäckt att den stora kärlek har varit otrogen. Allt förtroende är borta. Hon är förkrossade. Uppgivenheten är oövervinnelig. Men hon tillåter sig att känna en stark saknad, men hon kommer aldrig att förlåta.

Ruth Brown spelade in orginalet 1961 som skulle visa sig bli en av hennes sista singlar på Atlantic (fn). Med all respekt till Ruth Brown, men Barbara West lyckas fullända låten.

”[Anyone But You]” är en ordinärt uppbyggd soullåt med ett avskalat arrangemang, men texten är otroligt stark och Barbara West förmedlar budskapet så det är omöjligt att inte bli berörd.

Tillsammans med Lorriane Ellisons "Stay With Me" och Bettye Swanns "Today I Started Loving You" (Muscle Shoals versionen) som utgör den de bästa låtarna från soulsångerskor på 60-talet.