Donny Hathaway “[Giving up]” ([Donny Hathaway], 1971)

“Giving up so hard to do, I’ve tried But it just ain't no use”

Donny Hathaway var 33 år när han tog sina sista steg ut på balkongen på Essex Hotell, New York en kylig dag i mitten av januari 1979. Han ställde sig på balkongkanten och förmodligen tittade han ner de 15 våningar till gatan och tog ett sista andetag. Han lutade sig över kanten och försvann. Några sekunder senare hörs skrik från gatan. Hathaway hade slutligen gjort upp med demonerna som hade plågat honom under större delen av hans liv.

Hathaway föddes i Chicago, men uppfostrades i ST:Louis av sin mormor som var en gospelsångerska. Efter att studerat musik i Washington skulle han i slutet av 60-talet återvända till Chicago utan examen. Där fick han kontakt med Curtis Mayfield och hans skivetikett "Curtom". Det var på detta bolag som Hathaway producerade artister som The Staple Singers, Jerry Butler, The Impressions och Curtis Mayfield. Hathaways egna skivdebut kom 1969 med duetten "[I Thank You]" tillsammans med June Conquest.

Jerry Wexler var skivbolagsdirektör för Atlantic och kontrakterade Hathaway till Atco, (ett dotterbolag till Atlantic Records) på inrådan från saxofonisten King Curtis. Debutalbumet “Everything is Everything" gavs ut 1970 och innehöll hiten “[The Ghetto]”.

Hathaways andra självbetitlade album innehåller en av 70-tals soulens starkaste låtar, "Giving up". Låten gjorde först av [Gladys Knight & The Pips 1964]. Hennes version är bra, riktigt bra. Men det är Hathaways version som får håret på armarna att resa sig. Han fulländar låten. Jerry Wexler har beskrivit låten bäst “de flesta låtarna har tur att ha ett enda klimax, “Giving up” har en minst fyra”.

Hathaways största framgångar fick han med ett duetalbum med Roberta Flack. Samarbetet utmynnade i att Hathaway och Flack fick en Grammy samma år för spåret "[Where is The love]" från albumet.

Hans sista studio album och min personliga favorit "[Extensions of a Man]" som släpptes 1973.
 Hathaway stod på sin karriärs högpunkt. En hel värld förväntade sig att han skulle ta soulen vidare på samma sätt som Ray Charles och Aretha Franklin hade gjort. Men hans självförtroende sviktade och hans personlighet förändras. Han hade precis fått diagnosen paranoid schizofreni.

Det skulle dröja till 1978 innan han återvände till en inspelningsstudio för att spela in att nytt album och återigen tillsammans med Roberta Flack. Men på grund av hans psykiska ohälsa drog inspelningarna ut på tiden. Under en session 13 januari 1979 var hans psykiska tillstånd så dåligt att producenten bedömde att de inte kunde fortsätta inspelningen. Musikerna skickades hem och Hathaway återvände till sin lägenhet på Essex Hotell i New York.

Bara timmar senare hoppar Hathaway från sin balkong på 15 våningen. Han blev 33 år.

Hathaway skriver i album texten till "Extension Of a Man, "I love music. Period".

Vi tror dig, Donny.

Rekommenderat:

Donny Hathaway "[Never My Love: The Anthology]" . Denna boxen innehåller allt man behöver med Donny.

Aretha Franklin ”Let it be”, 1970

Aretha Franklin gjorde några märkliga val i slutet av 60-talet. Hon blev erbjuden ”Son of a Preacher Man”, men tackade nej. Kanske för att låten låg lite för nära henne själv, då var hon en prästdotter. I stället blev det som bekant Dusty Springfield som spelade in låten. Aretha ångrade sig ett år senare och spelade in låten.

Samtidigt hade Paul McCartney skickat en demo på ”Let it Be” till Franklin i början av 1969, men Franklin valde att lägg demon på hyllan. Till slut tröttnade McCartney och Beatles inkluderade låten på Beatles albumet ”Let it Be” album som släpptes i maj, 1970. Låten släpptes som singel i mars samma år.

När hösten kom till New York 1969 hade Aretha Franklin ändra sig angående ”Let it Be” och låten spelades in i Oktober, 1969. Låten hamnade till slut på albumet ”This Girl is In Love With You” som gavs ut i Januari, 1970. Låten släpptes som baksida på Franklins superhit ”Don´t Play That Song” maj, 1970. ”Let it Be” räknas idag som en av be bästa låtar någonsin och det är svårt att inte hålla med.

Både Lennon och McCartney står som låtskrivare för ”Let it be”, men det är oklart hur mycket Lennon medverkade. Lennon kritiserade öppet låten och McCartney. Låten blev för övrigt den sista singeln Beatles gav ut. Kort därefter lämnade McCartney Beatles.

Rekommenderas: * Clarence Carter spelade in en bra cover på ”Let it be” 1970 som hamnade på ett av hans bästa album ”Patches”.

Eddie & Ernie ”Lost Friends”

Att lyssna på vissa album kan framkalla en kedjereaktion. Med detta menar jag att själva lyssnandet framkallar ett nästintill tvångsmässigt behov att veta mer om artisterna, låtskrivarna, musikerna eller inspelningsstudion. För att sätta igång denna process hos mig var det ett par soulsamlingar sammanställd av den engelske musikjournalisten och soulambassadören Dave Godin. Han samlade under några år i slutet av 90-talet några av hans favoritlåtar inom genren ”Deep Soul“ på fyra magiska album kallade ”Dave Godin´s Deep Soul Treasures: Taken From Vaults, Vol 1-4”. Detta sökandet efter soulens allra finaste och mest känslomässiga inre väsen, fick en nästintill förödande effekt på min ekonomi. Men det gav mig också chansen att få tag i den allra bästa soul som jag tror är möjlig att hitta.

En grupp som är med på samtliga dessa samlingsalbum är gruppen Eddie & Ernie. Duon är tyvärr okända för de flesta. Kanske mest på grund av att de inte hade några framgångar på hitlistorna, men stora hits har som bekant tämligen lite med kvalitén på musiken att göra. Eddie & Ernie gjorde högkvalitativ soul under deras korta karriär. Gruppen bestod av Eddie Campbell och Ernie Johnson, som båda härstammade från Phoenix, Arizona. De sjöng i olika gospelgrupper innan de i början av 60-talet började samarbeta. Deras första jobb tillsammans var som bakgrundssångare under 1961. Duons första inspelning gjordes 1963, under namnet Ernie & Eddie när de båda var i 20 årsåldern.

Ett år senare fick de en mindre hit med ”Time Waits For No One”. Låten spelades in i Los Angeles på det lilla skivbolaget ”Eastern” och ledde duon till New York och en spelning på klassiska The Apollo tillsammans med The Temptations, Wilson Pickett. Eddie & Ernie stannade kvar i New York och gjorde några inspelningar. Bland annat den magiska ”Lost Friends” från 1966. ”Lost Friends” är en magisk låt om längtan efter gamla tider och gamla vänner.

Tyvärr fick gruppen aldrig det genombrott de förtjänade och duon splittrades. Eddie flyttade till Los Angeles där han koncentrerade sig på att skriva låtar. Ernie stannade kvar i Phoenix. De återförenades i början av 1970, dels under namnet Eddie & Ernie och dels under namnet Phoenix Express. Båda försöken utan någon större framgång.

Eddie Campbell dog 1994 i Los Angeles efter sviterna av ett långt och omfattande alkoholmissbruk. Ernie skulle aldrig komma över Eddies bortgång. Han gick in i en djup depression som han aldrig återhämtade sig från. Ernie omkom i en trafikolycka 2005.

Även om Eddie & Ernie tragiska historia visar på hur svårt det är att slå igenom i en hård musikbransch, berättar historien även om duons kärlek till sin musik.

Vad hände med Dave Godin?

Tyvärr fick vi se alldeles för få samlingar gjorda av Dave Godin. Dave Godin avled 2004 i lungcancer.

Rekommenderat:

• Det engelska skivbolaget ACE Records släppte 2002 en underbar samling med Eddie & Ernie sammanställd av just, Dave Godin.
• Lyssna eller köp direkt ”Dave Godin´s Deep Soul Treasures: Taken From Vaults, Vol 1-4. Jag lovar att du kommer inte att bli besviken.