Donny Hathaway “Giving up”, 1971)

“Giving up so hard to do, I’ve tried But it just ain't no use”

Donny Hathaway var 33 år när han tog sina sista steg ut på balkongen på Essex Hotell, New York en kylig dag i mitten av januari 1979. Han ställde sig på balkongkanten och förmodligen tittade han ner de 15 våningar till gatan och tog ett sista andetag. Han lutade sig över kanten och försvann. Några sekunder senare hörs skrik från gatan. Hathaway hade slutligen gjort upp med demonerna som hade plågat honom under större delen av hans liv.

Hathaway föddes i Chicago, men uppfostrades i ST:Louis av sin mormor som var en gospelsångerska. Efter att studerat musik i Washington skulle han i slutet av 60-talet återvända till Chicago utan examen. Där fick han kontakt med Curtis Mayfield och hans skivetikett "Curtom". Det var på detta bolag som Hathaway producerade artister som The Staple Singers, Jerry Butler, The Impressions och Curtis Mayfield. Hathaways egna skivdebut kom 1969 med duetten "I Thank You" tillsammans med June Conquest.

Jerry Wexler var skivbolagsdirektör för Atlantic och kontrakterade Hathaway till Atco, (ett dotterbolag till Atlantic Records) på inrådan från saxofonisten King Curtis. Debutalbumet “Everything is Everything" gavs ut 1970 och innehöll hiten "The Ghetto”.

Hathaways andra självbetitlade album innehåller en av 70-tals soulens starkaste låtar, "Giving up". Låten gjorde först av [Gladys Knight & The Pips 1964]. Hennes version är bra, riktigt bra. Men det är Hathaways version som får håret på armarna att resa sig. Han fulländar låten. Jerry Wexler har beskrivit låten bäst “de flesta låtarna har tur att ha ett enda klimax, “Giving up” har en minst fyra”.

Hathaways största framgångar fick han med ett duetalbum med Roberta Flack. Samarbetet utmynnade i att Hathaway och Flack fick en Grammy samma år för spåret "Where is The love" från albumet.

Hans sista studio album och min personliga favorit "Extensions of a Man" som släpptes 1973.
 Hathaway stod på sin karriärs högpunkt. En hel värld förväntade sig att han skulle ta soulen vidare på samma sätt som Ray Charles och Aretha Franklin hade gjort. Men hans självförtroende sviktade och hans personlighet förändras. Han hade precis fått diagnosen paranoid schizofreni.

Det skulle dröja till 1978 innan han återvände till en inspelningsstudio för att spela in att nytt album och återigen tillsammans med Roberta Flack. Men på grund av hans psykiska ohälsa drog inspelningarna ut på tiden. Under en session 13 januari 1979 var hans psykiska tillstånd så dåligt att producenten bedömde att de inte kunde fortsätta inspelningen. Musikerna skickades hem och Hathaway återvände till sin lägenhet på Essex Hotell i New York.

Bara timmar senare hoppar Hathaway från sin balkong på 15 våningen. Han blev 33 år.

Hathaway skriver i album texten till "Extension Of a Man, "I love music. Period".

Vi tror dig, Donny.

Rekommenderat:

Donny Hathaway "Never My Love: The Anthology" . Denna boxen innehåller allt man behöver med Donny.

Aretha Franklin ”Let it be”, 1970

Aretha Franklin gjorde några märkliga val i slutet av 60-talet. Hon blev erbjuden ”Son of a Preacher Man”, men tackade nej. Kanske för att låten låg lite för nära henne själv, då var hon en prästdotter. I stället blev det som bekant Dusty Springfield som spelade in låten. Aretha ångrade sig ett år senare och spelade in låten.

Samtidigt hade Paul McCartney skickat en demo på ”Let it Be” till Franklin i början av 1969, men Franklin valde att lägg demon på hyllan. Till slut tröttnade McCartney och Beatles inkluderade låten på Beatles albumet ”Let it Be” album som släpptes i maj, 1970. Låten släpptes som singel i mars samma år.

När hösten kom till New York 1969 hade Aretha Franklin ändra sig angående ”Let it Be” och låten spelades in i Oktober, 1969. Låten hamnade till slut på albumet ”This Girl is In Love With You” som gavs ut i Januari, 1970. Låten släpptes som baksida på Franklins superhit ”Don´t Play That Song” maj, 1970. ”Let it Be” räknas idag som en av be bästa låtar någonsin och det är svårt att inte hålla med.

Både Lennon och McCartney står som låtskrivare för ”Let it be”, men det är oklart hur mycket Lennon medverkade. Lennon kritiserade öppet låten och McCartney. Låten blev för övrigt den sista singeln Beatles gav ut. Kort därefter lämnade McCartney Beatles.

Rekommenderas: * Clarence Carter spelade in en bra cover på ”Let it be” 1970 som hamnade på ett av hans bästa album ”Patches”.

Eddie & Ernie ”Lost Friends”

Att lyssna på vissa album kan framkalla en kedjereaktion. Med detta menar jag att själva lyssnandet framkallar ett nästintill tvångsmässigt behov att veta mer om artisterna, låtskrivarna, musikerna eller inspelningsstudion. För att sätta igång denna process hos mig var det ett par soulsamlingar sammanställd av den engelske musikjournalisten och soulambassadören Dave Godin. Han samlade under några år i slutet av 90-talet några av hans favoritlåtar inom genren ”Deep Soul“ på fyra magiska album kallade ”Dave Godin´s Deep Soul Treasures: Taken From Vaults, Vol 1-4”. Detta sökandet efter soulens allra finaste och mest känslomässiga inre väsen, fick en nästintill förödande effekt på min ekonomi. Men det gav mig också chansen att få tag i den allra bästa soul som jag tror är möjlig att hitta.

En grupp som är med på samtliga dessa samlingsalbum är gruppen Eddie & Ernie. Duon är tyvärr okända för de flesta. Kanske mest på grund av att de inte hade några framgångar på hitlistorna, men stora hits har som bekant tämligen lite med kvalitén på musiken att göra. Eddie & Ernie gjorde högkvalitativ soul under deras korta karriär. Gruppen bestod av Eddie Campbell och Ernie Johnson, som båda härstammade från Phoenix, Arizona. De sjöng i olika gospelgrupper innan de i början av 60-talet började samarbeta. Deras första jobb tillsammans var som bakgrundssångare under 1961. Duons första inspelning gjordes 1963, under namnet Ernie & Eddie när de båda var i 20 årsåldern.

Ett år senare fick de en mindre hit med ”Time Waits For No One”. Låten spelades in i Los Angeles på det lilla skivbolaget ”Eastern” och ledde duon till New York och en spelning på klassiska The Apollo tillsammans med The Temptations, Wilson Pickett. Eddie & Ernie stannade kvar i New York och gjorde några inspelningar. Bland annat den magiska ”Lost Friends” från 1966. ”Lost Friends” är en magisk låt om längtan efter gamla tider och gamla vänner.

Tyvärr fick gruppen aldrig det genombrott de förtjänade och duon splittrades. Eddie flyttade till Los Angeles där han koncentrerade sig på att skriva låtar. Ernie stannade kvar i Phoenix. De återförenades i början av 1970, dels under namnet Eddie & Ernie och dels under namnet Phoenix Express. Båda försöken utan någon större framgång.

Eddie Campbell dog 1994 i Los Angeles efter sviterna av ett långt och omfattande alkoholmissbruk. Ernie skulle aldrig komma över Eddies bortgång. Han gick in i en djup depression som han aldrig återhämtade sig från. Ernie omkom i en trafikolycka 2005.

Även om Eddie & Ernie tragiska historia visar på hur svårt det är att slå igenom i en hård musikbransch, berättar historien även om duons kärlek till sin musik.

Vad hände med Dave Godin?

Tyvärr fick vi se alldeles för få samlingar gjorda av Dave Godin. Dave Godin avled 2004 i lungcancer.

Rekommenderat:

• Det engelska skivbolaget ACE Records släppte 2002 en underbar samling med Eddie & Ernie sammanställd av just, Dave Godin.
• Lyssna eller köp direkt ”Dave Godin´s Deep Soul Treasures: Taken From Vaults, Vol 1-4. Jag lovar att du kommer inte att bli besviken.

The Staple Singers “(Sittin´ on) The Dock of The Bay”, 1968

Den 8 december 1967 arbetade Steve Cropper och Otis Redding i en STAX inspelningsstudio för att försöka slutföra inspelningen av “(Sittin´on) The Dock of the Bay”. De båda var överens om att låten behövde körsång och att The Staple Singers vore perfekta för uppgiften. Inspelningarna skulle återupptas så snart Otis kommit tillbaka från ett TV-jobb i Cleveland och två konserter i Madison, Wisconsin.

Några dagar senare, när Otis plan skulle flyga från Cleveland mot Madison, Wisconsin öste regnet ner och dimman låg tät. Strax före landning denna söndags eftermiddag, den 10 december kraschar planet i det iskalla vatten i Lake Monona, Wisconsin. Otis tillsammans med fyra medlemmar från Otis kompband “The Bar Keys” och piloten omkommer. Den enda överlevande var Ben Cauley, trumpetare i bandet. Otis Reddings version av (Sittin on´ The Dock of The Bay släpptes kort därefter utan körsång och utan Staple Singers. 
 Året efter, i mitten av 1968 skrev Staple Singers kontrakt med det Memphis baserade skivbolaget, STAX Records. Pappa Roebuck “Pops” Staples och barnen Cleotha, Pervis och Mavis hade förändrat sin musik från gospel till blues och nu även Soul. Delar av gospel-samfundet invände kraftigt mot gruppens nya inriktning, men “Pops” menade på att “gospel musik för unga och äldre var musik man kunde röra sig till” (fn). En god vän till gruppen vid namn Al Bell drev det dagliga arbetet på STAX gav Steve Cropper i uppgift att producera Staple Singers debutalbum, “Soul Folk in Action”. Bell skulle under 1969 bli delägare i STAX. Steve Cropper var vid 26 år en veteran med otaliga inspelningssessioner på STAX. Han var gitarrist i Booker T & The MG´s och hade hunnit skriva och producera otaliga hits så som Eddie Floyd “Knock on wood” och “In The Midnight Hour” med Wilson Picket.

Efter den store soulsångarens död tvekade många artister att spela in hans låtar för att Otis var Gud. Mavis och Staple Singers tvekade inte. Att spela in “(Sittin On) The Dock of The Bay” var deras sätt att hylla The Big O. För Steve Cropper del, slöts cirkeln.

Bob Dylan "Precious Angel" (Slow Train Coming, 1979)

En kall novemberkväll 1978 hade Bob Dylan avslutat en spelning och checkat in på ett hotell i Tuscon, Arizona. Bob Dylan var vid detta tillfället en plågad man. Det hade gått ett år sedan skilsmässan från Sara Lownds, som han ännu inte hade repat sig från. Hans senaste album ”Street Legal” hade inte nått någon större succé. Men denna sena höstkväll skulle Bob Dylan möta Jesus Kristus på sitt hotellrum.

Denna uppenbarelse fick honom att omvärdera sitt liv. Han blev djupt troende och med bibeln i hand började han skriva låtar till ett kristet album.

Dylan vände sig till Jerry Wexler, vars erfarenhet som producent vid mitten av 1970-talet ingen kunde ifrågasätta. Wexler hade tillsammans med Barry Beckett från Muscle Shoals Sound närmast producerat Dire Straits hyllade album "Communiqué”. Wexler med judisk bakgrund blev mycket förvånad när han upptäckte att Dylans tema för plattan var pånyttfödd kristen. Men Wexler skrev i sin biografi "att han skulle producerat Dylan även om han skulle ha sjungit från gula sidorna”.

Wexler och Dylan var överens om att plattan skulle spelas in i Muscle Shoals Sounds Studios. Wexler beskrev inspelningen som besvärlig. Främst orsakat av Dylan som i sin vana trogna var omständlig och svår. Men det skulle det visa sig att inspelningarna skulle gå mycket smidigare och snabbare än vad Dylan var van vid när de väl tog fart. Studiomusikerna i Muscle Shoals Sound var några av de bästa man kunde hitta. Tillsammans med The Band har Dylan förmodligen inte arbetat med bättre musiker.

Wexler och Dylan tog med Mark Knopfler till Alabama och Muscle Shoals. Hans karakteristiska gitarrspel hörs på ”Precious Angel. Låten har ett kärlekstema som tros handla om en kvinna som hjälpte honom på hans väg till kristendomen. Hon tros vara Mary Alice Artes, en svart skådespelerska som Dylan hade ett förhållande med i slutet av 70-talet och som var ett stöd för honom i hans tro. Albumet hyllades och gav Bob Dylan hans första grammis. Singeln "Gotta Serve Somebody" blev en top 10 hit i USA.

Rekommenderas

• I mitt tycke är Bob Dylans båda kristna album "Slow Train Coming" och uppföljaren "Saved" några av hans absolut bästa.
• Ett lästips är Jerry Wexlers biografi "Rhythm and The Blues". Boken är en fantastisk historia om en av de mest influensrika människorna inom modern musik.