Orquestra Was ”Forever´s a long, long time” (1997)

Bakom allt detta står Don Was – producent, basist och ständigt sökande ljudvisionär från Detroit. På 70-talet experimenterade han med musik som tänjde på gränserna mellan soul, funk, konst och samhällskommentar. Det han saknade var en röst. Någon som kunde bära allt det där genom kroppen.

En natt stannade han till utanför en replokal. Därinne stod en man i helorange kostym, i ett rum målat i samma färg, och sjöng som om livet hängde på varje ton. Don Was behövde inte leta längre – han hade hittat den saknade pusselbiten.

Sweet Pea Atkinson jobbade då på Chrysler-fabriken i Detroit. Han hade sina rötter i Memphis och bar Motown i rösten. Tillsammans blev de Was (Not Was) – ett band där groove mötte galenskap, gospel och samhällskommentarer. Deras samarbete fortsatte, och 1997 återförenades de i projektet Orquestra Was. Resultatet: Forever’s a Long, Long Time – ett album där Don Was och vänner tolkar Hank Williams på ett sätt som få hade kunnat föreställa sig.

I titelspåret stannar tiden. Hank Williams’ texter får nya kläder – jazz, soul, luft. Sweet Pea sjunger inte med kraft, utan med vetskap. Det här är inte en cover. Det är något annat. Något som minns, väntar och fortfarande hoppas.

Sweet Pea Atkinson dog i maj 2020, 75 år gammal, i en hjärtinfarkt. Men rösten lever kvar. Den där rösten som reste håren på armarna. Ibland så mycket att de föll av. Tack för allt.

David ”Fathead” Newman ”Hard Times”, 1959

David Newman föddes 1933 och växte upp i Dallas, Texas. Han fick sitt smeknamn “Fathead” redan i skolan, där en lärare kritiserade honom för att läsa noter fel och kallade honom “fathead”. Namnet fastnade, men hans musikaliska talang visade sig vara allt annat än dum – han blev en av de mest respekterade saxofonisterna i sin generation. ”Fathead” träffade Ray Charles tidigt 1951 när Ray ingick i the Lowell Fulson band. Newman blev snabbt medlem i Rays band när han blev soloartist. Där blev Newman Rays chaufför och leverantör av heroin som de båda var beroende av fram till början av 60-talet. Newman lämnade Rays band i mitten av 60-talet för att bli soloartist.

“Hard Times” av David “Fathead” Newman är en klassisk soul-jazz-låt som släpptes 1960 på albumet Ray Charles Presents David “Fathead” Newman. Låten, som är en cover på Paul Mitchell Trio’s original från 1958, kännetecknas av Newmans bluesiga och känsloladdade tenorsaxofonspel. Med sitt varma, svängiga groove och Ray Charles vid pianot, fångar låten den djupa känslan av både melankoli och hopp. Hard Times blev en av Newmans mest kända inspelningar och är ett lysande exempel på hur soul och jazz smälter samman i en tidlös komposition.

Aretha Franklin “Bridge over trouble water”

Hur väljer man en favoritlåt med Aretha Franklin? Det känns omöjligt. Men i det här fallet låter vi Paul Simon göra valet. På en samlingsskiva som han gav ut i början av 2000-talet valde han att inkludera Arethas version av Bridge Over Troubled Water i stället för sin egen – ett beslut som säger något om styrkan i hennes tolkning.

Inspelningen gjordes 1970 i New York, med några av de främsta musikerna från Muscle Shoals och Memphis. Här förvandlar Aretha låten från Simons folkballad till en kraftfull gospel, driven av hennes känsloladdade röst och en bländande musikalisk uppbackning. Lyssna gärna lite extra på Spooner Oldhams magiska orgelspel – hans klanger smyger sig in och lyfter hela tolkningen till nya höjder.

Det är just Spooner som inleder den klassiska Aretha-inspelningen ”I Never Loved a Man (The Way I Love You)” från Rick Halls Fame Studio i Muschle Shoals, 1967. Det där ensamma orgelackordet i början? Det är han. En enda ton, och magin är igång.