Michael McDonald "I Keep Forgettin (Every Time You Are Near)" , 1982

Michael visste att tiden i Doobie Brothers gick mot sitt slut.

Bandet hade räddats av hans röst, men samtidigt hade gruppen förändrats i grunden. Med sin Blue-Eyed soul, sina harmonier hämtade från gospel och Motown, hade han tagit bandet från rockklubbar till mer pop-soul. Men skillnaderna blev med tiden till sprickor. De andra ville tillbaka till det gitarrdrivna. Michael längtade inåt – mot mer soul, mer känsla, mer honom.

Uppbrottet var egentligen ingen dramatik. Inga uppslitande gräl. Bara en tyst trötthet. En långsam insikt som till sist blev omöjlig att ignorera: bandet fanns inte längre, inte som det en gång var. När sista originalmedlemmen Patrick Simmons lämnade, förstod Michael att också hans resa var över.

Han ville vidare.

1982 spelade han in ”I Keep Forgettin’ (Every Time You’re Near)” – en låt som bar på allt han saknat: luft, rytm, svärta. Skriven med svågern Ed Sanford, byggde den på en känsla så självklar att många först trodde det var en cover. Strukturen låg nära Chuck Jacksons version från 1962 – så nära att Jackson, tillsammans med Leiber och Stoller, tilldelades medlåtskrivare. Men Michaels version var något annat.

Låten handlar om att inte kunna sluta älska, trots att man vet att det är över. Varje gång hon kommer nära glömmer han det som gör ont. Han vill minnas sanningen, men kroppen och hjärtat ljuger för honom. Det är inte bara en kärlek som dött – det är förmågan att gå vidare som har gått förlorad.

En modern soulklassiker född ur ett lågmält uppbrott.

Låten blev en hit – och en befrielse. Men den slutade inte där. Ett decennium senare fick den nytt liv i Warren G:s Regulate, en West Coast-klassiker där Michaels verser ligger kvar som ett spöke i bakgrunden.

”I Keep Forgettin’” är tidlös. En ballad om självinsikt, beroende och emotionell återvändsgränd. Soul för vuxna.

Orquestra Was ”Forever´s a long, long time” (1997)

Bakom allt detta står Don Was – producent, basist och ständigt sökande ljudvisionär från Detroit. På 70-talet experimenterade han med musik som tänjde på gränserna mellan soul, funk, konst och samhällskommentar. Det han saknade var en röst. Någon som kunde bära allt det där genom kroppen.

En natt stannade han till utanför en replokal. Därinne stod en man i helorange kostym, i ett rum målat i samma färg, och sjöng som om livet hängde på varje ton. Don Was behövde inte leta längre – han hade hittat den saknade pusselbiten.

Sweet Pea Atkinson jobbade då på Chrysler-fabriken i Detroit. Han hade sina rötter i Memphis och bar Motown i rösten. Tillsammans blev de Was (Not Was) – ett band där groove mötte galenskap, gospel och samhällskommentarer. Deras samarbete fortsatte, och 1997 återförenades de i projektet Orquestra Was. Resultatet: Forever’s a Long, Long Time – ett album där Don Was och vänner tolkar Hank Williams på ett sätt som få hade kunnat föreställa sig.

I titelspåret stannar tiden. Hank Williams’ texter får nya kläder – jazz, soul, luft. Sweet Pea sjunger inte med kraft, utan med vetskap. Det här är inte en cover. Det är något annat. Något som minns, väntar och fortfarande hoppas.

Sweet Pea Atkinson dog i maj 2020, 75 år gammal, i en hjärtinfarkt. Men rösten lever kvar. Den där rösten som reste håren på armarna. Ibland så mycket att de föll av. Tack för allt.

David ”Fathead” Newman ”Hard Times”, 1959

David Newman föddes 1933 och växte upp i Dallas, Texas. Han fick sitt smeknamn “Fathead” redan i skolan, där en lärare kritiserade honom för att läsa noter fel och kallade honom “fathead”. Namnet fastnade, men hans musikaliska talang visade sig vara allt annat än dum – han blev en av de mest respekterade saxofonisterna i sin generation. ”Fathead” träffade Ray Charles tidigt 1951 när Ray ingick i the Lowell Fulson band. Newman blev snabbt medlem i Rays band när han blev soloartist. Där blev Newman Rays chaufför och leverantör av heroin som de båda var beroende av fram till början av 60-talet. Newman lämnade Rays band i mitten av 60-talet för att bli soloartist.

“Hard Times” av David “Fathead” Newman är en klassisk soul-jazz-låt som släpptes 1960 på albumet Ray Charles Presents David “Fathead” Newman. Låten, som är en cover på Paul Mitchell Trio’s original från 1958, kännetecknas av Newmans bluesiga och känsloladdade tenorsaxofonspel. Med sitt varma, svängiga groove och Ray Charles vid pianot, fångar låten den djupa känslan av både melankoli och hopp. Hard Times blev en av Newmans mest kända inspelningar och är ett lysande exempel på hur soul och jazz smälter samman i en tidlös komposition.

Aretha Franklin “Bridge over trouble water”

Hur väljer man en favoritlåt med Aretha Franklin? Det känns omöjligt. Men i det här fallet låter vi Paul Simon göra valet. På en samlingsskiva som han gav ut i början av 2000-talet valde han att inkludera Arethas version av Bridge Over Troubled Water i stället för sin egen – ett beslut som säger något om styrkan i hennes tolkning.

Inspelningen gjordes 1970 i New York, med några av de främsta musikerna från Muscle Shoals och Memphis. Här förvandlar Aretha låten från Simons folkballad till en kraftfull gospel, driven av hennes känsloladdade röst och en bländande musikalisk uppbackning. Lyssna gärna lite extra på Spooner Oldhams magiska orgelspel – hans klanger smyger sig in och lyfter hela tolkningen till nya höjder.

Det är just Spooner som inleder den klassiska Aretha-inspelningen ”I Never Loved a Man (The Way I Love You)” från Rick Halls Fame Studio i Muschle Shoals, 1967. Det där ensamma orgelackordet i början? Det är han. En enda ton, och magin är igång.

Staples Jr Singers ”When Do We Get Paid”

Låt oss göra en sak klart från början, A. R. C. Brown på guitar samt på sång Annie Brown Caldwell och Edward Brown har absolut inga släkt band till den mer kända gospel familjen Staples. Det som flätar samma dessa två grupper är deras uppväxt i amerikanska söder som afroamerikaner och rötterna i gospel. Staples Jr Singers gav ut sitt debut album ”When Do We Get Paid” tidigt i Maj 1975, då fortfarande i medlemmar i gruppen var yngre tonåren. Det utomordentliga debut albumet ”When Do We Get Paid” väckte inte mycket uppmärksamt i mitten av 70-talet, men nu ges det en ny möjlighet att bekanta sig med gospel/ soul albumet när förre Talking Heads sångaren David Byrnes skivbolag Luaka Bop Records tidigare i år gav ut albumet på nytt. På dagen 47 år efter albumet så dagens ljus.