Michael McDonald "I Keep Forgettin (Every Time You Are Near)" , 1982

Michael visste att tiden i Doobie Brothers gick mot sitt slut.

Bandet hade räddats av hans röst, men samtidigt hade gruppen förändrats i grunden. Med sin Blue-Eyed soul, sina harmonier hämtade från gospel och Motown, hade han tagit bandet från rockklubbar till mer pop-soul. Men skillnaderna blev med tiden till sprickor. De andra ville tillbaka till det gitarrdrivna. Michael längtade inåt – mot mer soul, mer känsla, mer honom.

Uppbrottet var egentligen ingen dramatik. Inga uppslitande gräl. Bara en tyst trötthet. En långsam insikt som till sist blev omöjlig att ignorera: bandet fanns inte längre, inte som det en gång var. När sista originalmedlemmen Patrick Simmons lämnade, förstod Michael att också hans resa var över.

Han ville vidare.

1982 spelade han in ”I Keep Forgettin’ (Every Time You’re Near)” – en låt som bar på allt han saknat: luft, rytm, svärta. Skriven med svågern Ed Sanford, byggde den på en känsla så självklar att många först trodde det var en cover. Strukturen låg nära Chuck Jacksons version från 1962 – så nära att Jackson, tillsammans med Leiber och Stoller, tilldelades medlåtskrivare. Men Michaels version var något annat.

Låten handlar om att inte kunna sluta älska, trots att man vet att det är över. Varje gång hon kommer nära glömmer han det som gör ont. Han vill minnas sanningen, men kroppen och hjärtat ljuger för honom. Det är inte bara en kärlek som dött – det är förmågan att gå vidare som har gått förlorad.

En modern soulklassiker född ur ett lågmält uppbrott.

Låten blev en hit – och en befrielse. Men den slutade inte där. Ett decennium senare fick den nytt liv i Warren G:s Regulate, en West Coast-klassiker där Michaels verser ligger kvar som ett spöke i bakgrunden.

”I Keep Forgettin’” är tidlös. En ballad om självinsikt, beroende och emotionell återvändsgränd. Soul för vuxna.