Young Disciples – ”Apparently Nothin’ (Soul River)”, 1991

Första gången jag hörde ”Apparently Nothin’” uppfattade jag den som nästan själva definitionen av brittisk acid jazz. Basen, det kantiga gitarrspelet och den moderna produktionen placerade låten tydligt i London 1991. Men Carleen Andersons röst tycktes komma från en annan plats. Den bar på gospel, ilska och flera generationer av amerikansk soulhistoria.

Förklaringen är både enkel och mer komplicerad än ett berömt släktträd. Anderson är dotter till Vicki Anderson, en av James Browns starkaste sångerskor, och styvdotter till Bobby Byrd – mannen vars röst hörs bredvid Brown på flera klassiska inspelningar. James Brown var dessutom hennes gudfar.

Men Anderson har själv betonat att hon växte upp hos sina farföräldrar och att hennes viktigaste tidiga musikaliska miljö var pingstkyrkan i Texas. Country, soul, funk, jazz och klassisk musik kom in efter hand.

Kopplingen till den brittiska scenen började när Marco Nelson och Femi Williams arrangerade en turné med Bobby Byrd and the JB All Stars. Där mötte de Anderson och frågade om hon ville ingå i gruppen som blev Young Disciples. År 1990 flyttade hon och sonen till England.

Sedan sluts en nästan alltför perfekt cirkel. Young Disciples hamnade på Gilles Petersons Talkin’ Loud. Skivbolaget fick sitt namn från klubbkvällen ”Talkin’ Loud and Sayin’ Something” – i sin tur en lek med James Browns ”Talkin’ Loud and Sayin’ Nothing”, skriven tillsammans med Bobby Byrd. Bobby Byrds styvdotter blev alltså en av de första stora rösterna på ett bolag vars namn bar hans egen musikhistoria.

Ändå låter ”Apparently Nothin’” aldrig som ett försök att återskapa James Brown. Anderson och Marco Nelson skrev en samtida låt med hiphopens rytmiska stramhet och soulens känslomässiga kraft. När rösten stiger i refrängen är det inte ett arvegods vi hör, utan en artist som använder sitt arv på egna villkor.

I år är det 35 år sedan låten och albumet Road to Freedom släpptes. Det gör berättelsen aktuell, men den större poängen är tidlös: musikalisk historia förs sällan vidare genom imitation. Den överlever när någon vågar göra den till sin egen.