The Chi-Lites ”Oh Girl” (1972)/ Eugene Records ”Overdose of Joy” (1977)

Chicago, tidigt 1972. Eugene Record sitter ensam i Brunswick-studions sena kvällsljus. Han har just lämnat ett förhållande som skakat om honom mer än han vill erkänna, och det är i den där sprickan – mellan stolthet och sårbarhet – som “Oh Girl” föds. Inte som en kärleksförklaring, utan som en bekännelse.

Han plockar upp en munspelston som han egentligen inte behärskar. Men just det bräckliga, den lilla svajigheten i andningen, blir låtens puls. Munspelens första ton låter som en man som tar sats för att säga det han helst vill slippa. Sedan kommer orden, nästan viskade:

“Oh girl, I’d be in trouble if you left me now.”

Record skriver inte om romantik. Han skriver om konsekvenser. Om vad som händer när en människa blivit ett ankare i stormen – och när man plötsligt förstår hur skör förankringen egentligen är. The Chi-Lites lägger på sina silkeslena harmonier, men kärnan är hans egen röst: en falsett som bär mer tvekan än styrka, mer förlust än löfte.

När låten släpps når den nummer 1 på Billboard Hot 100.

“Oh Girl” blir ett soundtrack för alla som någon gång känt hur hjärtat vacklar när dörren står på glänt. Ett litet mästerverk av stillsam desperation. Ett stycke Chicago-luft, fyllt av det där ögonblicket när man inser att man håller hårdare än man trott.

När Eugene några år släpper sitt första soloalbum 1977 hör man hur han öppnar en ny dörr – rytmiskt, mjukt och mer framåtlutat. “Overdose of Joy” blir symbolen för den nya fasen: ett studsande Chicago-groove där hans falsett får leka snarare än bära tyngd. Soundet bär samma varma ljus som präglade Curtis Mayfield och Leroy Hutson under samtida Curtom-åren – den där eleganta, solglittrande Chicago-själen som gör mjuk funk till något innerligt.

Solokarriären tog aldrig fart och under 80-talet återvände Eugene periodvis till The Chi-Lites, men hans fokus rörde sig allt mer mot kyrkan och familjen. Han började producera gospel och drog sig undan musikindustrins tempo för att finna stillsamhet.

I början av 2000-talet insjuknade han i cancer och avled sommaren 2005, 64 år gammal i sin hemstad Chicago.

Eugene Record lämnade världen stillsamt. Men han lämnade efter sig musik som fortsätter att höras – och kännas – långt in i framtiden.

Bill Withers ”Hope She ´ll be happier”, 1971

Låten är mer ett samtal med sig själv, någon gång mellan natt och gryning – när mörkret inte riktigt släppt taget, om en sanningen inte längre går att undvika. "Hope She is Happier" handlar om en av kärlekens svåraste övningar: att släppa taget med värdighet.

Spåret gömmer sig i skuggan av “Ain’t No Sunshine”, den välkända balladen som blev Withers genombrott – båda från samma debutalbum, Just As I Am (1971). Men där “Ain’t No Sunshine” sörjer tomheten efteråt, blickar “Hope She ’II be Happier” mot den som lämnar och den som väljer att inte stå i vägen.

Withers arbetade med att installera toaletter i flygplan när han spelade in debutalbumet. Inspelningarna gjordes i Los Angeles med Booker T. Jones (från Booker T & The MG’s) som producent och musikalisk arkitekt. Arrangemanget är sparsmakat – en andning av orgel, viskande trummor och kanske ett par känsliga gitarrsträngar från Stephen Stills, inbjuden av Booker T. Det är musik med plats för andetag, för eftertanke – och för en röst som inte höjer sig, men aldrig tvekar.

En av Withers styrkor var hans omedelbara förmåga att förmedla en känsla i en melodi. Hans musikaliska DNA lever kvar i artister som Frank Ocean, Daniel Caesar och Leon Bridges, som också bygger stor konst av det återhållna, det ärliga.

Michael McDonald "I Keep Forgettin (Every Time You Are Near)" , 1982

Michael visste att tiden i Doobie Brothers gick mot sitt slut.

Bandet hade räddats av hans röst, men samtidigt hade gruppen förändrats i grunden. Med sin Blue-Eyed soul, sina harmonier hämtade från gospel och Motown, hade han tagit bandet från rockklubbar till mer pop-soul. Men skillnaderna blev med tiden till sprickor. De andra ville tillbaka till det gitarrdrivna. Michael längtade inåt – mot mer soul, mer känsla, mer honom.

Uppbrottet var egentligen ingen dramatik. Inga uppslitande gräl. Bara en tyst trötthet. En långsam insikt som till sist blev omöjlig att ignorera: bandet fanns inte längre, inte som det en gång var. När sista originalmedlemmen Patrick Simmons lämnade, förstod Michael att också hans resa var över.

Han ville vidare.

1982 spelade han in ”I Keep Forgettin’ (Every Time You’re Near)” – en låt som bar på allt han saknat: luft, rytm, svärta. Skriven med svågern Ed Sanford, byggde den på en känsla så självklar att många först trodde det var en cover. Strukturen låg nära Chuck Jacksons version från 1962 – så nära att Jackson, tillsammans med Leiber och Stoller, tilldelades medlåtskrivare. Men Michaels version var något annat.

Låten handlar om att inte kunna sluta älska, trots att man vet att det är över. Varje gång hon kommer nära glömmer han det som gör ont. Han vill minnas sanningen, men kroppen och hjärtat ljuger för honom. Det är inte bara en kärlek som dött – det är förmågan att gå vidare som har gått förlorad.

En modern soulklassiker född ur ett lågmält uppbrott.

Låten blev en hit – och en befrielse. Men den slutade inte där. Ett decennium senare fick den nytt liv i Warren G:s Regulate, en West Coast-klassiker där Michaels verser ligger kvar som ett spöke i bakgrunden.

”I Keep Forgettin’” är tidlös. En ballad om självinsikt, beroende och emotionell återvändsgränd. Soul för vuxna.