Bill Withers ”Hope She ´ll be happier”, 1971

Låten är mer ett samtal med sig själv, någon gång mellan natt och gryning – när mörkret inte riktigt släppt taget, om en sanningen inte längre går att undvika. "Hope She is Happier" handlar om en av kärlekens svåraste övningar: att släppa taget med värdighet.

Spåret gömmer sig i skuggan av “Ain’t No Sunshine”, den välkända balladen som blev Withers genombrott – båda från samma debutalbum, Just As I Am (1971). Men där “Ain’t No Sunshine” sörjer tomheten efteråt, blickar “Hope She ’II be Happier” mot den som lämnar och den som väljer att inte stå i vägen.

Withers arbetade med att installera toaletter i flygplan när han spelade in debutalbumet. Inspelningarna gjordes i Los Angeles med Booker T. Jones (från Booker T & The MG’s) som producent och musikalisk arkitekt. Arrangemanget är sparsmakat – en andning av orgel, viskande trummor och kanske ett par känsliga gitarrsträngar från Stephen Stills, inbjuden av Booker T. Det är musik med plats för andetag, för eftertanke – och för en röst som inte höjer sig, men aldrig tvekar.

En av Withers styrkor var hans omedelbara förmåga att förmedla en känsla i en melodi. Hans musikaliska DNA lever kvar i artister som Frank Ocean, Daniel Caesar och Leon Bridges, som också bygger stor konst av det återhållna, det ärliga.

Michael McDonald "I Keep Forgettin (Every Time You Are Near)" , 1982

Michael visste att tiden i Doobie Brothers gick mot sitt slut.

Bandet hade räddats av hans röst, men samtidigt hade gruppen förändrats i grunden. Med sin Blue-Eyed soul, sina harmonier hämtade från gospel och Motown, hade han tagit bandet från rockklubbar till mer pop-soul. Men skillnaderna blev med tiden till sprickor. De andra ville tillbaka till det gitarrdrivna. Michael längtade inåt – mot mer soul, mer känsla, mer honom.

Uppbrottet var egentligen ingen dramatik. Inga uppslitande gräl. Bara en tyst trötthet. En långsam insikt som till sist blev omöjlig att ignorera: bandet fanns inte längre, inte som det en gång var. När sista originalmedlemmen Patrick Simmons lämnade, förstod Michael att också hans resa var över.

Han ville vidare.

1982 spelade han in ”I Keep Forgettin’ (Every Time You’re Near)” – en låt som bar på allt han saknat: luft, rytm, svärta. Skriven med svågern Ed Sanford, byggde den på en känsla så självklar att många först trodde det var en cover. Strukturen låg nära Chuck Jacksons version från 1962 – så nära att Jackson, tillsammans med Leiber och Stoller, tilldelades medlåtskrivare. Men Michaels version var något annat.

Låten handlar om att inte kunna sluta älska, trots att man vet att det är över. Varje gång hon kommer nära glömmer han det som gör ont. Han vill minnas sanningen, men kroppen och hjärtat ljuger för honom. Det är inte bara en kärlek som dött – det är förmågan att gå vidare som har gått förlorad.

En modern soulklassiker född ur ett lågmält uppbrott.

Låten blev en hit – och en befrielse. Men den slutade inte där. Ett decennium senare fick den nytt liv i Warren G:s Regulate, en West Coast-klassiker där Michaels verser ligger kvar som ett spöke i bakgrunden.

”I Keep Forgettin’” är tidlös. En ballad om självinsikt, beroende och emotionell återvändsgränd. Soul för vuxna.

Orquestra Was ”Forever´s a long, long time” (1997)

Bakom allt detta står Don Was – producent, basist och ständigt sökande ljudvisionär från Detroit. På 70-talet experimenterade han med musik som tänjde på gränserna mellan soul, funk, konst och samhällskommentar. Det han saknade var en röst. Någon som kunde bära allt det där genom kroppen.

En natt stannade han till utanför en replokal. Därinne stod en man i helorange kostym, i ett rum målat i samma färg, och sjöng som om livet hängde på varje ton. Don Was behövde inte leta längre – han hade hittat den saknade pusselbiten.

Sweet Pea Atkinson jobbade då på Chrysler-fabriken i Detroit. Han hade sina rötter i Memphis och bar Motown i rösten. Tillsammans blev de Was (Not Was) – ett band där groove mötte galenskap, gospel och samhällskommentarer. Deras samarbete fortsatte, och 1997 återförenades de i projektet Orquestra Was. Resultatet: Forever’s a Long, Long Time – ett album där Don Was och vänner tolkar Hank Williams på ett sätt som få hade kunnat föreställa sig.

I titelspåret stannar tiden. Hank Williams’ texter får nya kläder – jazz, soul, luft. Sweet Pea sjunger inte med kraft, utan med vetskap. Det här är inte en cover. Det är något annat. Något som minns, väntar och fortfarande hoppas.

Sweet Pea Atkinson dog i maj 2020, 75 år gammal, i en hjärtinfarkt. Men rösten lever kvar. Den där rösten som reste håren på armarna. Ibland så mycket att de föll av. Tack för allt.